Idag var vi på studiebesök till Alandia Bolagen (försäkringsbolag). När vi kom dit så gick vi en bakväg eller nått för att komma till rummet vi skulle sitta i. Jag insåg hastigt att bakvägen vi tog var vår gamla trappuppgång, trappuppgången som vi bodde i när livet var som värst. En obehaglig känsla gick genom kroppen, ännu värre blev det när jag insåg att dörren vi skulle gå in genom var samma dörr som då gick till vår gamla lägenhet.

 

Trots att den nu är ombyggt till kontorslokaler och egentligen bara är en passage vidare till nästa del av huset och fast det tog bara ett par sekunder att gå genom den korridoren så hann en massa minnen spelas upp framför mina ögon och allt gick på ett naffs. Nu när jag tänker på allt jag mindes under en sekund just där och då tar flera minuter att fundera genom nu.

 

Jag såg mitt rum precis inannför dörren, det rummet jag så många gånger fått spendera hela mina dagar för att jag på nått sätt gjort honom upprörd, jag såg Michelles rum, det såg precis ut som förut, fast mindre. Jag kunde visualiera köket, jag såg mamma ligga där och mig själv ståendes framför vår telefonbänk fundera på hur och vem jag skulle ringa för att få hjälp, jag såg den där obehagliga röda lampan som jag var så rädd för varje natt. Så många saker som spelades upp framför mina ögon, så verkliga att det kändes som att jag var där och såg mig själv utanför min kropp.

Men framför allt kände jag det där obehaget av hans närvaro, den där rädslan man hade varje dag när vi bodde just där, i lägenheten som jag, mina systrar och min mamma fick utstå så mycket misshandel.

 

Allt det här på bara en sekund. En övernaturlig känsla, inte en bra sådan. Jag fick nämligen upp ett helt nytt minne, något jag inte kommit ihåg men som när jag såg det helt klart vet att har hänt. Jag minns att jag vid en middag var ledsen, jag och Michelle blev lämnade ensamma vid bordet, jag försökte få en gurka i halsen. När jag insåg att det inte går låtsades jag att jag fått den i halsen och höll på kvävas. Förmodligen en chans och en möjlighet att få ropa på hjälp. Sen kom mamma och blev jätte rädd och arg på mig, jag var väl typ 5 år....

 

När vi sen gick från rummet gick vi igen genom den gamla lägenheten, när jag kom ut genom dörren var jag tvungen att titta upp, för där högst uppe i trappan var min fristad! Där kunde jag leka skyddad och trygg med mina leksaker och vår grannen på andra sidan gatan...

 

Aldrig hade jag väl trott att jag skulle behöva sätta min fot i den lägenhet som jag har mest hemska minnen ifrån under våra år under samma tak som den man jag hatar mest på denna jord och den man som föralltid har ärrat mig och min själ!!!