Så här gick det till!

Värkarna kom och gick oregelbundet under hela söndagen och jag kände på mig att det nog snart skulle sätta igång på riktigt. Det gjorde mig både glad och extremt nervös. Herregud nu var det ju så nära, snart skulle vi nog bli föräldrar.

Klockan 9 på kvällen kom värkarna med jämna mellanrum dock var det 8 minuter mellan varje så jag tänkte att det nog skulle dröja ett tag. Jag valde att inte berätta något för Jesper eftersom han redan gick som på nålar. Jag tänkte att jag skulle informera honom när värkarna kom lite tätare. Klockan 11 var det 6 minuter mellan varje och än gjorde det inte så ont. Jesper började nu märka att jag tittade ovanligt mycket på klockan, stackaren blev genast nervös men jag sa att det inte var något speciellt än. Han somnade och klockan 01 så var det nu ca 3 minuter mellan varje värk. Och nu började det bli jobbigt att ta vissa utav värkarna men jag hade gett mig fan på att jag skulle klara det! Kvart över 3 så hade jag fortfarande inte lyckats få en blund och nu var värkarna skit jobbiga. Jag ringde till BB för att höra vad jag skulle göra, dom sa att jag kunde komma in om jag ville. Men annars rekomenderade dom att jag skulle ta en varm dusch för att se om det lindrade något. Jag tog alternativ nummer 2 och när jag stog i duschen så blev värkarna mer effektfulla och jag kan lova er att dom orden som kom ur min mun visste jag inte ens att jag kunde! Så förbannat ont hade jag. Jag duschade i 40 minuter sen gick jag och la mig. Halv 5 ringde Jespers klocka, han skulle på jobb. Men han såg att jag hade ont och nu berättade jag för honom att det var dags. Så han ringde sin chef och sa att han inte skulle komma på jobb. Klockan 6 kunde jag inte längre hålla ut värkarna kom med 2 minuters mellanrum och jag trodde jag skulle dö! Jesper ringde BB och dom sa att nu var det dags att komma in. Vi packade in oss i bilen och färden in var ett helvete eftersom jag inte kunde sitta ordentligt och värkarna var extrema!

Väl inne på BB tog dom in oss på ett rum och undersökte mig, det visade sig att jag redan var 5 centimeter öppen. Jesper hade nu blivit som förbytt! Han visade ingen nervositet, utan han var ett enormt stöd. Höll mig i handen genom varje värk. Andades med mig och pussade mig i pannan när det var paus. Vi fick komma in i förlossningssalen och det började diskuteras smärtlindring, klockan var då 8 på morgonen. Jag hade bestämt mig för att om det gick så skulle jag först använda mig utav lustgasen. Den hjälpte mig enormt och jag tog mig i genom värkarna förvånansvärt bra! Vid nästa undersökning klockan 10 var jag 6-7 centimeter öppen och jag avstod fortfarande från epiduralen. Jesper och lustgasen räckte. Min rygg hade nu blivit en riktig börda klockan var nu halv 11 och barnmorskan rekomenderade att jag skulle prova pilatesbollen en liten stund, hon sa även att jag fortfarande hade tid på mig att få epiduralen om jag ville. Så jag satt på bollen och gjorde rullövningar och det var riktigt skönt. Värkarna var inte alls speciellt jobbiga. Så kom barnmorskan tillbaka vid 11.10 för att undersöka mig igen och jag hade bestämt mig för att nu skulle jag ta epiduralen. Men det kunde jag glömma för när hon undersökte mig var jag redan 9 centimeter öppen. Och nu hade hon bestämt sig för att ta hål på hinnorna. Usch paniken steg i kroppen och jag ville bara gråta. Hon gjorde det och det kändes som en tsunami när vattnet kom, värkarna blev rätt jobbiga och lustgasen började nu att avta att hjälpa så Jespers hand var rätt blå ;) Hon ville att jag skulle ställa mig upp en stund för att den sista centimetern skulle öppna sig. Så gåstolen fick bli min vän.

Barnmorskan lämnade rummet och som en chock så startade krystvärkarna. Jag kunde inte kontrollera mig klockan var ca 12.20. Jag var tvungen att trycka på jag kunde inte hålla emot. Barnmorskan kom in i rummet, hon och Jesper la mig i sängen och jag kunde inte gör något annat än att krysta. Det jobbigaste var att det blev ingen paus mellan värkarna. Jag skrek okontrollerat och bara klämde på! Barnmorksan och barnskötaren bad mig att inte skrika utan att lägga min energi på att krysta. Men när jag var tyst så kunde jag inte klämma. Så jag skrek och klämde och 15 minuter senare nämligen 12.35 så var han ute hos mig, min lilla Lukas. Jag lyckades titta ner i precis rätt ögonblick för jag såg honom komma ut! Jag hade tur för jag sprack inte överhuvudtaget, det var jag så rädd för att göra. Men känslan när huvudet trängde igenom kommer jag aldrig glömma för det var en sån sjuk smärta, men det var värt det! Dom la honom på mitt bröst och då brast allt. Tårarna sprutade okontrollerat och jag kände mig som världens lyckligaste människa. Och Jesper kunde även han äntligen andas ut! Han var den bästa smärtlindringen jag kunde ha haft ♥

Det var en mycket intensiv förlossning. Men jag måste säga att jag hade tur. Det var inte alls så hemskt som jag föreställt mig och det var värt varenda gnutta utav smärta för Lukas är det finaste som finns! Och jag är grymt stolt över mig själv som klarade av den fruktade förlossningen med hjälp enbart utav lustgas! Idag när jag tänker tillbaka så kan jag lungt säga att den 19 januari 2009 var den BÄSTA dagen i mitt liv. Hopas ni gillade min berättelse :)



Här är Lukas bara ett par minuter gammal ♥

Jennifer Wikström

Mamma till världens finaste Lukas och Leiah och väntar en lillebror som beräknas komma i mars <3

RSS 2.0